I’m in that weird part of YouTube again

När man kommer på sig själv med att youtuba musikaliska valrossar ja, då vet man att det VERKLIGEN är dags att runda av kvällen och gå till sängs. Och att man också snarast bör påbörja ett tolvstegsprogram för att bli av med sitt djur-som-gör-lustiga-saker-beroende.

Som sagt. Djurhumor is da shit.

ÄLSKAR MOPSAR.

 (Obs! Locas oförmåga att springa orsakas av en neurologisk sjukdom kallad ataxia, som oftast varken är farlig eller smärtsam. = Det är okej att skratta.)

Livet de tre senaste veckorna

Kliver upp tidigt. 04:15 för att vara exakt. Cyklar till jobbet. Hälsar på hararna som jag ser stryka runt hyreshusen (varje morgon!). Vi, skatorna, taxibilarna och enstaka hemvinglande festprissar är de enda som är vakna. Städar kontor, laboratorier och allmänna utrymmen i ca 3-6 timmar. Cyklar hem igen. Tillåter mig själv att gotta mig i känslan av att ha jobbat klart när alla andra fortfarande bara är i början av sin arbetsdag. Kommer hem, tröttheten börjar komma ikapp. Däckar i soffan. Svär över tv:ns dåliga utbud på förmiddagarna. (Doctors är djävulens påfund!). Äter lunch. Om det är fint väder går jag upp till Delsjön, solar/badar. Somnar i solen och får världens ojämnaste bränna. (Läget just nu: höger sida brun, vänster sida vit.) Går hem igen. Äter middag. Blir ännu tröttare, däckar i soffan igen. Virkar på mitt nya projekt mormorsrutapläd. Tänker att jag ska lägga mig tidigt men hamnar ändå inte i säng förrän vid tio-halv elva. Pratar med Lotta på fb, saknar och längtar. Somnar samtidigt som jag håller på med iPod och tappar den i huvudet på mig själv. Sover 5-6 timmar innan allt börjar om igen. Några kvällar i veckan byts däckandet i soffan ut mot fika eller bio med goda vänner.

Sammanfattning: förutom saknaden efter min käresta så är livet rätt så jäkla fint just nu.

Mer Anna-humor än så här blir det inte

Checklista för att något ska få mig att motionera smilgroparna:

1. Djur är involverat. Extra plus om djuret är en katt.
2. Djuret gör en dramatisk min.
3. Någon har skrivit en fyndig text/replik till bilden/filmen/whatevah.
4. Allt upprepas. Om och om igen.

Gets me everytime.

In the words of Kishti Tomita

Jag och Lotta har ju en pågående bloggbattle. Den av oss som skriver minst antal inlägg under de fem veckor vi är isär i sommar får ta disken i en månad. Just nu leder hon med 9-4. Inför detta känner jag såhär:




(Se ett längre klipp här.)

Sleepyhead

Idag hade jag den andra upplärningsdagen för mitt sommarjobb som jag börjar med nästa vecka. Eftersom jag skulle cykla dit och vara där till kl. 05.30 så klev jag upp kl 04.10. Nämnas bör också att jag satt uppe och såg EM-finalen till kl 23.00, INTE mitt klokaste beslut här i livet.

Jag as we speak =

Suck.

Igår kväll var jag ute och tog en öl med min fina vän Ina på något random ölhak. Vi satt där i ett hörn och snackade så som man gör och efter ett tag kom vi in på hur det är att vara homosexuell idag, om hur man blir bemött. Jag berättade om vilka reaktioner jag och Lotta oftast får när vi rör oss ute, att de till största delen är "positiva". Med "positiva" menar jag sådana saker som att män kommer fram och börjar stöta på oss, och hur man riktigt ser i deras ögon att de tänker "Oh, TREKANT!". Det vi möter då är ju inte hat och på så sätt är ju reaktionen positiv. Men samtidigt är det väldigt tröttsamt att gång på gång behöva förklara och bekräfta att ja, vi är ett par. Bara för att vi är lesbiska betyder det inte att du kan vrålstöta på min flickvän, och det när jag står bredvid (!).

Men för att återgå till gårdagskvällen så konstaterade jag och Ina snabbt att homosexuella tjejer har det så mycket lättare än homosexuella killar när det kommer till bemötande i samhället. Vi slipper hatet och våldet, allt det grova. Vi kan gå och hålla hand på stan om vi vill. Jag kan räkna på en hand antalet gånger jag sett två killar göra detsamma.

Lite tidigare på kvällen så hade ett gäng killar och tjejer satt sig vid samma bord som oss, stället var fullt så de tog den plats de fick. Just när jag och Ina haft ovanstående diskussion så kommer en av killarna tillbaka från baren bärandes på öl som han sedan sätter ner på bordet med orden "Varsågoda mina damer och herrar...och bögar!".  Jag och Ina tittade på varandra, skakade på huvudet och suckade. Med den meningen bekräftade han allt vad vi just sagt. Tröttsamt var ordet.