För jag var nere men uppe på fem.

Ja. Jag vet att jag lägger upp klipp med my dear Håkan väldigt ofta.
Och ja. Jag vet att det kan anses som fusk att slänga upp ett klipp under en pågående blogg-battle. Men som jag känner det så har hon, den där andra, redan utklassat mig med hästlängder skriftmässigt. Jag har inte en chans. Så jag får ta till andra medel, som t.ex. det här.



Den här filmen är egentligen inget vidare. Ljudet är dåligt, bilden skakar, man ser inte ens Håkan osv osv. Men det finns något annat i den här filmen, en känsla. Känslan av hur det är att vara på en konsert med herr Hellström. Det finns så många saker just där och då som är så himla mäktiga. Det är svårt att beskriva i ord, det måste upplevas. Som allsången där exakt alla sjunger med. Som att känna hur marken gungar under en då tusentals fötter hoppar upp och ner. Som att, exakt samtidigt alla andra, sträcka upp handen i luften och sjunga:
...för jag var nere men upp på fem, aaah aaah aaaaaah!
Stanna filmen 17 sekunder in så ser ni vad jag menar.