Wow. I dubbel bemärkelse.

Om man bortser från den episka och gripande Broder Daniel-konserten så var det här höjdpunkten på Way Out West i mitt tycke:


Okkervil River - Lost Coastlines

(Klippet gör dock inte konserten rättvisa. Tänk er att det bakom kameramannen/kvinnan står ett överfullt och överhettat tält och dansar lyckligt så kanske det blir lättare att förstå vilken stämningen det var under konserten.)

Det där bra nätter. Det där var fina nätter.

Det var på den sista bussen hem till Alfta jag insåg det, cirkeln var sluten. Exakt en månad tidigare hade jag tagit min stora och enormt överpackade ryggsäck och begett mig ut på vägarna. Vägar som först ledde mig till ett efterlängtat möte på Arlanda och sedan tog mig till Sala, Forsand (Norge), Östersund, Göteborg och till sist Uppsala. Den 13 juli åkte jag, den 13 augusti kom jag hem igen. Lite äldre och lite visare. Mycket lyckligare och mycket brunare. Men fortfarande med en lika tung och överpackad ryggsäck.

Meddelande till allmänheten.

Bloggen kanske vaknar till liv snart igen.
Kanske.