Björn Skifs, mannen i mina drömmar.

Det finns stunder då jag blir rädd för mitt eget psyke. Då jag allvarligt börjar fundera på hur det egentligen står till där uppe, om alla tomtar är hemma, om hissen går ända upp, ja ni förstår nog vad jag menar. Och detta sker speciellt då jag drömmer drömmar som denna:

Det är vinter och smällkallt, tänkt -20 grader. Av någon outgrundlig anledning ska jag åka skidor från Alfta till Umeå. En liten skidtripp på sisådär 40 mil eller något sådant. På mig har jag en skoteroverall och en rysk pälsmössa, att jag åkt skoter hela två gånger i mitt liv bör tilläggas. Med mig har jag en orange och fin apelsin, som absolut INTE får frysa till is. Detta är allt jag vet när jag beger mig iväg på min resa norrut. För att skydda min värdefulla apelsin har jag den innanför min skoteroverall där jag håller den varm. Efter någon timmes skidande börjar jag närma mig Umeå, men det börjar bli mörkt så jag tar in på ett gammalt ruckel till vandrarhem. Efter ha gjort mig hemmastadd tar jag varsamt fram min apelsin, skalar den och tar loss en klyfta. Försiktigt värmer jag den i mina kupade händer, blåser lite på den och behandlar den som om den vore det mest värdefulla jag har i hela mitt liv. Sakta ser jag hur den börjar växa och bli allt större. Plötsligt har den förvandlats, till Björn Skifs! Framför mig står alltså Björn Skifs, i stilig frack, och sjunger "Michelangelo". Och precis i detta ack så magiska ögonblick vaknar jag. Men minnet av min natt med Björn kommer jag alltid bära med mig.

















(Björn, kommer du finnas där inatt också?)