Fred & Kärlek

Ja, vad säger man? Så bra, så bra. Dock mäktade den sig inte upp till förra årets klass, men det är å andra sidan omöjligt utan en viss Hellström på spelschemat. Sett till det stora hela var det ändå en väldigt bra festival, sjukt mycket folk och sjukt bra stämning. Peace&Love får alltid till en bra stämning, måste vara någonting i dalaluften som gör alla människor onaturligt pepp.

Highlights från helgen som gick:
- Salem Al Fakirs hår. Mumma med stort m. Väcker stort begär att dra fingrarna igenom det.
- Sekunderna då Damien Rices "Blowers Daughter" övergick till Radioheads "Creep".
- Shout Out Louds - Very Loud. Dans dans dans.
- "Shoreline" med Anna kommer alltid vara lika bra, även om man sitter vid en vägg och förbannad över den djävulskt långa kön in till TTA:s spelning.
- Marits hela spelning var bara ren kärlek. Och också dans. Allsångsfrasen "I Will Always Be Your Soldier" ekar ännu i mitt huvud.
- Mandos hela spelning vara bara rent ös. Och också heeta pojkar.
- Timos strippdans gick inte av för hackor, om man säger så. Porrigt värre. Major rysfest av publikens respons på "Fear No Darkness", sjöng mig hes. Marit var också där.
- Sen är det ju inte alla som sett Alice Cooper hängas på scen heller.
- Och priset för festivalens hetaste går till....Snook. Kläderna, håret, smyckena, attityden - mh mh mmmh!
- Iggy Pop hade mycket energi, no doubt about it.
- Kristian Anttila framkallar samma begär som Salem.
- Ark-pöjkarna var ett perfekt avslut på festivalen. Ola Salo, jag säger då det. "Vi ska spela en ny låt nu och ja, jag vet att det är tråkigt när band envisas med att spela låtar från sin senaste skiva som man aldrig hört förut. Men ha lite tålamod med oss för vi tror att den här låten har en viss hitpotential"...och där drar "Worrying Kind" igång.
- This one's for you Karin =) :



(Ur min vinkel.)