I’m in that weird part of YouTube again

När man kommer på sig själv med att youtuba musikaliska valrossar ja, då vet man att det VERKLIGEN är dags att runda av kvällen och gå till sängs. Och att man också snarast bör påbörja ett tolvstegsprogram för att bli av med sitt djur-som-gör-lustiga-saker-beroende.

Som sagt. Djurhumor is da shit.

ÄLSKAR MOPSAR.

 (Obs! Locas oförmåga att springa orsakas av en neurologisk sjukdom kallad ataxia, som oftast varken är farlig eller smärtsam. = Det är okej att skratta.)

Livet de tre senaste veckorna

Kliver upp tidigt. 04:15 för att vara exakt. Cyklar till jobbet. Hälsar på hararna som jag ser stryka runt hyreshusen (varje morgon!). Vi, skatorna, taxibilarna och enstaka hemvinglande festprissar är de enda som är vakna. Städar kontor, laboratorier och allmänna utrymmen i ca 3-6 timmar. Cyklar hem igen. Tillåter mig själv att gotta mig i känslan av att ha jobbat klart när alla andra fortfarande bara är i början av sin arbetsdag. Kommer hem, tröttheten börjar komma ikapp. Däckar i soffan. Svär över tv:ns dåliga utbud på förmiddagarna. (Doctors är djävulens påfund!). Äter lunch. Om det är fint väder går jag upp till Delsjön, solar/badar. Somnar i solen och får världens ojämnaste bränna. (Läget just nu: höger sida brun, vänster sida vit.) Går hem igen. Äter middag. Blir ännu tröttare, däckar i soffan igen. Virkar på mitt nya projekt mormorsrutapläd. Tänker att jag ska lägga mig tidigt men hamnar ändå inte i säng förrän vid tio-halv elva. Pratar med Lotta på fb, saknar och längtar. Somnar samtidigt som jag håller på med iPod och tappar den i huvudet på mig själv. Sover 5-6 timmar innan allt börjar om igen. Några kvällar i veckan byts däckandet i soffan ut mot fika eller bio med goda vänner.

Sammanfattning: förutom saknaden efter min käresta så är livet rätt så jäkla fint just nu.

Mer Anna-humor än så här blir det inte

Checklista för att något ska få mig att motionera smilgroparna:

1. Djur är involverat. Extra plus om djuret är en katt.
2. Djuret gör en dramatisk min.
3. Någon har skrivit en fyndig text/replik till bilden/filmen/whatevah.
4. Allt upprepas. Om och om igen.

Gets me everytime.

In the words of Kishti Tomita

Jag och Lotta har ju en pågående bloggbattle. Den av oss som skriver minst antal inlägg under de fem veckor vi är isär i sommar får ta disken i en månad. Just nu leder hon med 9-4. Inför detta känner jag såhär:




(Se ett längre klipp här.)

Sleepyhead

Idag hade jag den andra upplärningsdagen för mitt sommarjobb som jag börjar med nästa vecka. Eftersom jag skulle cykla dit och vara där till kl. 05.30 så klev jag upp kl 04.10. Nämnas bör också att jag satt uppe och såg EM-finalen till kl 23.00, INTE mitt klokaste beslut här i livet.

Jag as we speak =

Suck.

Igår kväll var jag ute och tog en öl med min fina vän Ina på något random ölhak. Vi satt där i ett hörn och snackade så som man gör och efter ett tag kom vi in på hur det är att vara homosexuell idag, om hur man blir bemött. Jag berättade om vilka reaktioner jag och Lotta oftast får när vi rör oss ute, att de till största delen är "positiva". Med "positiva" menar jag sådana saker som att män kommer fram och börjar stöta på oss, och hur man riktigt ser i deras ögon att de tänker "Oh, TREKANT!". Det vi möter då är ju inte hat och på så sätt är ju reaktionen positiv. Men samtidigt är det väldigt tröttsamt att gång på gång behöva förklara och bekräfta att ja, vi är ett par. Bara för att vi är lesbiska betyder det inte att du kan vrålstöta på min flickvän, och det när jag står bredvid (!).

Men för att återgå till gårdagskvällen så konstaterade jag och Ina snabbt att homosexuella tjejer har det så mycket lättare än homosexuella killar när det kommer till bemötande i samhället. Vi slipper hatet och våldet, allt det grova. Vi kan gå och hålla hand på stan om vi vill. Jag kan räkna på en hand antalet gånger jag sett två killar göra detsamma.

Lite tidigare på kvällen så hade ett gäng killar och tjejer satt sig vid samma bord som oss, stället var fullt så de tog den plats de fick. Just när jag och Ina haft ovanstående diskussion så kommer en av killarna tillbaka från baren bärandes på öl som han sedan sätter ner på bordet med orden "Varsågoda mina damer och herrar...och bögar!".  Jag och Ina tittade på varandra, skakade på huvudet och suckade. Med den meningen bekräftade han allt vad vi just sagt. Tröttsamt var ordet.

Dagens hjältar

Linus - som fångar dagen och tar chansen, dalmas-style.



Jerry - som inte backar för att visa sin språktalang i tv, trots att den kanske är något bristfällig. Självförtroende!



De påminner båda en hel del om:

Kom, så går vi vidare

Livet går vidare, det gör ju det. Oavsett om man gillar dess nya förutsättningar eller inte så går dagarna, veckorna. Man måste helt enkelt acceptera vad som hänt, men det betyder inte att man måste förstå. Jag kan liksom inte greppa det, det sjunker inte in. Hela våren har varit så overklig. Som efter begravningen, när vi åkte hem till deras hus och alla utom Marianne var där. Det kändes som att hon bara var ute och handlade det sista till fikat, som att hon snart skulle titta in genom dörren och säga "men kära söta!" som hon så ofta sa vid glada överraskningar. Underligt. Och så ofantligt sorgligt. Det hugger tag i hjärtat, hårt.

Men jag vet att Marianne inte hade velat att jag satt här och var ledsen, hon var inte sådan. Hon hade sagt åt mig att gå ut och leva livet, och det är just vad jag ska göra.

Om en moster

Förra onsdagen, den 9:e maj, gick min moster Marianne bort. Efter några månaders kamp mot cancern så orkade inte kroppen längre och hon somnade in. Världens finaste lilla moster lämnade oss.

För ett par år sedan var jag och Lotta på besök hemma hos min familj i Alfta. Vi var nykära och hade just kommit ut och berättat för familj och vänner att vi var ett par. Kanske var det första gången som Lotta var hemma hos mig. Min moster Marianne och hennes man Harry skulle komma på besök. Jag hade inte träffat dem sedan vi berättat om oss och de hade heller aldrig träffat Lotta. Vi var båda lite spända över hur de skulle ta det. De var ju ändå över 70 år gamla båda två. Men det skulle visa sig att vi hade absolut ingenting att oroa oss för. För när de kom såg vi att Marianne bar på en prinsesstårta, och när vi frågade vad den för så svarade hon att den var "för kärleken". Just den fina gesten och speciellt de två orden, "för kärleken", betydde och betyder fortfarande otroligt mycket för mig och Lotta. Det gav oss hopp.

Älskade moster Marianne, vi saknar dig. <3

And you’ll be my Gram and my Johnny too

Torsdag kväll och jag är ensam hemma. Lotta är i Paris och roar sig, väl unnat. Jag försöker få tiden att gå. Hasar mig fram och tillbaka genom lägenheten. Spelar lite på gitarren, drar slingan till "Uppsnärjd i det blå" för miljonte gången. Diskar för andra gången idag, fastän det inte behövs. Biter mig i kinden alldeles för mycket. (Lotta är ju inte här och säger åt mig att sluta). Tittar ikapp mig på "Får vi följa med", men skrattar inte lika högt när hon inte är bredvid i soffan. Rättar till mattor och vattnar redan övervattnade blommor. Nej, nog är det tur att hon kommer hem redan imorgon.

Wow wow wow!

http://mcranelid.delorean.se/

Dagens länk!

Trafik i väst

Jag åker buss och spårvagn i stort sett varje dag. Mycket folk passerar förbi, många konstiga saker kan hända. Här följer en liten blandad kompott av händelser jag har varit med om på sistone:

- En kille med kryckor och inlindad fot kliver på bussen. Han sätter sig på ett säte rätt nära mig. När jag försöker mig ta mig fram genom morgonrusningens trängsel för att kliva av råkar jag sparka rakt på hans skadade fot. Med full kraft bör tilläggas. Han tar sig för foten och säger ett utdraget "oooooooohhhhh". Jag ropar "förlåt!", han svarar med ett andra "aaaaaaaaaah". Jag går av bussen och känner mig som en djävulskt elak oavsiktlig mobbare.

- På väg hem från skolan hamnade jag en dag på en spårvagn full med irländska 12-åringar. 90% är rödlätta och 100% är fräkniga, way to bekräfta en fördom liksom. Vid en hållplats börjar en tjej ropa till de andra "look, a asian girl! Looooook!". Alla de andra trycker sig mot rutan och utstöter upphetsade ljud. Kameror åker fram, bilder tas. Efteråt skickar de runt sina mobiler och jämför bilderna på "the asian girl".

- Två gånger har jag åkt med en busschaufför som vid varje stopp hälsat alla påstigande välkommen ombord och även önskat de avstigande en bra dag. En sån glädjespridare! Måste vara Göteborgs version av reggaebusschauffören.

- En annan gång råkade jag ge en kvinna på spårvagnen intrycket av att jag ömt strök henne i nacken. Detta hände när jag skulle hoppa in till mitt säte, av någon anledning böjde jag mig framåt och tappade ena hörluren. Denna föll precist nog ner på kvinnans blottade nacke och gav den en mjuk smekning. Kvinnan tittade förvånat bak på mig och gav mig ett fnys.

Väntar spänt på vad som ska hända härnäst.


The vagn.

Taylor Swift: :O

"Oh no! Bon Iver put himself to sleep!"

Dagens felhörning

Jag och Lotta sitter framför tv:n. En reklam för tuggummit V6 visas där en hurtig man säger något i stil med:

- Efter varje kopp kaffe - V6.
- Efter varje sallad - V6.
- Efter...ja, allt egentligen - V6.

Lotta, mer än lovligt distraherad av sin senaste besatthet Wordfeud, tittar upp med förvånad min och utbrister "Va?! VAD sa de egentligen?!".

Visar sig att hon hade hört den snärtiga mannen säga något en aning mer uppseendeväckande:

- Efter varje kopp kaffe - vi har sex.
- Efter varje sallad - vi har sex.
- Efter...ja, allt egentligen - vi har sex.

...

Uppvaknandet

Likt den feta katten är den här bloggen också i behov av motion.