Igår kväll var jag ute och tog en öl med min fina vän Ina på något random ölhak. Vi satt där i ett hörn och snackade så som man gör och efter ett tag kom vi in på hur det är att vara homosexuell idag, om hur man blir bemött. Jag berättade om vilka reaktioner jag och Lotta oftast får när vi rör oss ute, att de till största delen är "positiva". Med "positiva" menar jag sådana saker som att män kommer fram och börjar stöta på oss, och hur man riktigt ser i deras ögon att de tänker "Oh, TREKANT!". Det vi möter då är ju inte hat och på så sätt är ju reaktionen positiv. Men samtidigt är det väldigt tröttsamt att gång på gång behöva förklara och bekräfta att ja, vi är ett par. Bara för att vi är lesbiska betyder det inte att du kan vrålstöta på min flickvän, och det när jag står bredvid (!).
Men för att återgå till gårdagskvällen så konstaterade jag och Ina snabbt att homosexuella tjejer har det så mycket lättare än homosexuella killar när det kommer till bemötande i samhället. Vi slipper hatet och våldet, allt det grova. Vi kan gå och hålla hand på stan om vi vill. Jag kan räkna på en hand antalet gånger jag sett två killar göra detsamma.
Lite tidigare på kvällen så hade ett gäng killar och tjejer satt sig vid samma bord som oss, stället var fullt så de tog den plats de fick. Just när jag och Ina haft ovanstående diskussion så kommer en av killarna tillbaka från baren bärandes på öl som han sedan sätter ner på bordet med orden "Varsågoda mina damer och herrar...och bögar!". Jag och Ina tittade på varandra, skakade på huvudet och suckade. Med den meningen bekräftade han allt vad vi just sagt. Tröttsamt var ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar