Christmas Duel/TV

Ni vet hur det är. Det är jul igen och vi lyssnar på samma gamla låtar, precis som vi gjorde förra året och året före det, och året före det, och året för det... Det är "Absolute Christmas" på repeat där oldies trängs med "nyare" låtar, Dean Martin blandat med en Merry Christmas-viskande George Michael. Ordet "förnyelse" verkar till synes inte existera inom julsångernas förlovade värld.

Men tittar man bortom blandskivorna finns det faktiskt hopp. Här är två nyutgivna låtar som är väl värda en lyssning:

The Hives & Cindy Lauper - A Christmas Duel
En "Fairytale of New York" gone bad anno 2008. Howlin' Pelle och Cindy sjunger om all skit de gjort mot varandra under året, "I wrecked your daddies car and went down on your mother", och drar sedan ett streck över det och låter det vara - för julstämningens skull. Detta över en melodi som andas 1960-talspop och får det att rycka i dansmusklerna.

Slow Club - Christmas TV
En låt som passar till den stunden som kommer efter att alla julklappar är öppnade, gästerna hemflugna och lugnet återställt igen. Passar också bra till dem som saknar sin käresta, exempelvis mig själv. "I like the way that our arguments end when we fall asleep, and the way that your arms feel when they're wraped around me" är en rad att älska.

God Jul på er människor, och hoppas ni får ett bra 2009.

En låt, ett minne. Del 4.

Det är Peace&Love-festivalen -07. Jag är där med ett gäng vänner och tillsammans njuter vi av festivallivet, dvs. att vara skitiga (dusch, vad är det?) och relativt "nyktra" ackompanjerat av bra livemusik dagarna igenom. Min käre vän Anna har fått uppdraget att ta med sig något som vi kan spela musik på vid tälten, vilket hon också gör - en gammal bandspelare årgång -91 typ. Till en början fungerar den bra och allt är frid och fröjd. Men sakta men säkert börjar batteriet ta slut och följden av detta blir att musiken spelas allt långsammare och lååååångsaaaammaaareee. Speciellt låten nedan minns jag blev speciellt utsatt, Beth Ditto lät i slutändan som en transvestit som käkat väldigt överdrivna mängder testosteron.



- Staaaaaaandiiiiing iiiiin theeeee waaaay oooooof coooontrooooooool

Söndagscovern - Kids

Det är söndag igen och därmed dags för en djupdykning i havet av covers.

Den här gången har det fiskats upp ett klipp där The Kooks gör en cover på, i mitt tycke, en av årets bästa låtar - "Kids" av MGMT.

Originial: MGMT - Kids

Cover: The Kooks - Kids

Noterbart är att killarna tar ut covern just efter att ha hört låten spelas på den radiokanal de besöker. Pretty cool, right?

Oh, Don Piano.

Det här är det roligaste jag sett på länge, och jag skäms inte för att erkänna det.

When I grow up.

Smått desperat efter någon sorts vägledning om vad jag ska göra med mitt liv så skickade jag i somras ett sms till 118100 (de som säger att de har svaret på "allt") med frågan "vad ska jag göra när jag blir stor?". Här är svaret jag fick:

Gillar du att umgås med barn eller andra människor så kan du prova med att jobba på dagis eller i vården. Tycker du om att studera och forska så kan du arbeta som docent på ett universitet eller lärare på en fin skola. Polis eller militär kanske vore nåt, eller jobba utomlands några år. Det är ingen brådska med att ta reda på när man ska bli stor, vissa blir aldrig stora utan lever som barn livet genom, inuti.

Den sista meningen där gjorde min dag.
Fina, fina 118100 - ni var djupare än jag anade.

Light my fire.

Jag önskar att jag var brandman.
Nästan alla brandmän säger alltid saker såsom "jag har alltid velat bli brandman" eller "att bli brandman var det enda alternativet för mig".

Vad enkelt det måste vara. Att bara veta så där. Veta exakt vad man ska göra med sitt liv, inga funderingar om vad som känns rätt eller fel. Inga tvivel på framtiden.

Jag har ingen sådan eld inom mig, inget brinnande intresse.

Jag avundas dem.


Titta på dem, det syns ju. Är man brandman så är man nöjd med livet. (Den andre mannen från vänster är bara undantaget som bekräftar regeln. (...) )

När jag blir stor...

När jag blir stor ska jag ha en lika stor skivsamling som Per Sinding-Larsen.

"Happy Rosanne f***"

Den här killen har det inte lätt. Tänk dig själv, du är ute med familjen och turistar dig på Hollywood Boulevard. Tittar på kändisarnas handavtryck, etc etc. Kanske är det första gången du är i storstan. Och så, helt plötsligt, kommer ett kamerateam och ber dig gratulera Rosanne Barr på födelsedagen i ett inslag till Jimmy Kimmels talkshow, ett program med några miljoner tittare sådär.
Klart som fan att man blir nervös.

Dagens hjälte - Igelkotten.

Häromdagen satt jag och väntade på bussen.

Det var kallt.

Det var blåsigt.

Det var grått.

Inte en av mina mest minnesvärda ögonblick i livet, kort sagt.

När jag så sitter där och vältrar mig i min egen höstdepression ser jag hur en lastbil stannar till mitt på vägen en bit ifrån där jag sitter. Samtidigt kommer en annan bil i det andra körfältet som också stannar upp. En aning udda kan tyckas eftersom det varken finns personer eller övergångsställen i närheten av där de står, de två bilarna. Men så ser jag hur en liten brun boll rör sig snabbt mellan bilarna och över vägen. En igelkott som med livet som insats springer över asfalten, och han klarar det. Han kommer helskinnad över till den andra sidan och försvinner snabbt ner i diket.

Och där sitter jag och känner hur hela jag fylls av hopp.

Hopp över att det finns lite godhet i människan ändå.

Wow. I dubbel bemärkelse.

Om man bortser från den episka och gripande Broder Daniel-konserten så var det här höjdpunkten på Way Out West i mitt tycke:


Okkervil River - Lost Coastlines

(Klippet gör dock inte konserten rättvisa. Tänk er att det bakom kameramannen/kvinnan står ett överfullt och överhettat tält och dansar lyckligt så kanske det blir lättare att förstå vilken stämningen det var under konserten.)

Det där bra nätter. Det där var fina nätter.

Det var på den sista bussen hem till Alfta jag insåg det, cirkeln var sluten. Exakt en månad tidigare hade jag tagit min stora och enormt överpackade ryggsäck och begett mig ut på vägarna. Vägar som först ledde mig till ett efterlängtat möte på Arlanda och sedan tog mig till Sala, Forsand (Norge), Östersund, Göteborg och till sist Uppsala. Den 13 juli åkte jag, den 13 augusti kom jag hem igen. Lite äldre och lite visare. Mycket lyckligare och mycket brunare. Men fortfarande med en lika tung och överpackad ryggsäck.

Meddelande till allmänheten.

Bloggen kanske vaknar till liv snart igen.
Kanske.

Varning riktad till allmänheten.

Jag har just sett filmen "Chocolat". Det var dumt gjort.
Se aldrig, ALDRIG, filmen Chocolat utan choklad nära till hands.
P to the lågsamt.

För jag var nere men uppe på fem.

Ja. Jag vet att jag lägger upp klipp med my dear Håkan väldigt ofta.
Och ja. Jag vet att det kan anses som fusk att slänga upp ett klipp under en pågående blogg-battle. Men som jag känner det så har hon, den där andra, redan utklassat mig med hästlängder skriftmässigt. Jag har inte en chans. Så jag får ta till andra medel, som t.ex. det här.



Den här filmen är egentligen inget vidare. Ljudet är dåligt, bilden skakar, man ser inte ens Håkan osv osv. Men det finns något annat i den här filmen, en känsla. Känslan av hur det är att vara på en konsert med herr Hellström. Det finns så många saker just där och då som är så himla mäktiga. Det är svårt att beskriva i ord, det måste upplevas. Som allsången där exakt alla sjunger med. Som att känna hur marken gungar under en då tusentals fötter hoppar upp och ner. Som att, exakt samtidigt alla andra, sträcka upp handen i luften och sjunga:
...för jag var nere men upp på fem, aaah aaah aaaaaah!
Stanna filmen 17 sekunder in så ser ni vad jag menar.

Jag går inte isär när jag går med dig.

Idag fyller Du år.
Du som stått vid min sida i 7 månader.
Du som är den finaste människan jag mött.

Ett leende som värmer mer än solen på sommarens varmaste dag.
Tusentals lockar av guld att förlora fingrarna i.
En famn där oändlig trygghet är det enda som existerar.
Allt det där är Du.
Allt det där är luften jag andas.

Vi möttes i december,
när julrushen härjade som värst.
Men Då, när våra blickar möttes för första gången.
Då stannade tiden,
då stannade allt,
medan hjärtat slog dubbla slag.
Där var ju Du.

Våra blickar har mötts många gånger nu.
Men fortfarande,
fortfarande ser Du igenom mig som ingen annan.
Aldrig någonsin ska jag lämna den där blicken.
Aldrig någonsin ska jag lämna Dig.

Jag älskar dig, min Lotta.
Grattis på födelsedagen.

P3 - I loves it.

Lyssnade på P3 idag när jag utförde lite slavgöra åt mor och far (tejpade golvlisterna i vardagsrummet). Lyssnarna ombeddes att skicka in historier om något märkligt, underligt, läskigt, roligt, konstigt uppvaknande de varit med om. Väldigt underhållande I tell you, tejpade snett av skratt. Här kommer mina personliga favoriter:

• En kille upptäckte en morgon att hans laptop stod på tork i diskstället. "Va fan?" tänke killen och tog med sig laptopen till jobbet och datateknikern där. Denne berättar sedan för killen att när han monterade isär killens dator så stank den av urin. Killen tänkte "va fan?" igen men insåg sen hur det måste ha gått till. Han och hans sambo höll nämligen just då på med att flytta till en ny lägenhet, och i den här lägenheten låg arbetsrummet bredvid toaletten. Killen har då alltså gått i sömnen, tagit fel på rummen, kissat på sin laptop, insett sitt misstag (i sömnen!), diskat laptopen och sedan ställt den på tork. Det kallar jag ordningsamt.


• En kvinna vaknar av att hennes man går i sömnen. Mannen befinner sig i vardagsrummet och kvinnan hör hur han dricker något. Hon blir då en aning fundersam eftersom det enda drickbara de har i vardagsrummet är hennes nyinköpa flaska Baileys, och hon går ut för att titta till sin man. Denne har då förflyttat sig till köket där han står och håller i en urdrucken flaska Baileys samtidigt som han halsar i sig citronsmaksättningsmedel. Just den här scenen i sig självt är ju väldigt rolig, men det finns en detalj som gör det ännu roligare - på Baileys-falskor står det uttryckligen att man INTE bör blanda Baileys med citrus. (Mannen mådde inte så bra dagen efter...)

Blogg-battle.

Min kära flickvän och jag har en blogg-battle den här veckan. Ett inlägg om dagen minst, annars får man smisk eller något i den stilen. Det här inlägget har som ni märker inget substantiellt värde över huvud taget, dess enda syfte är att rädda mig från smisk och det har det ju gjort nu så... godnatt med er.

Visst är fröken och skolan bra men sommarlov vill vi ha.

Sommarlov igen. Jag förstår det inte. Men lika glad är jag för det. Den här sommaren kommer bli något alldeles extra, jag känner det på mig. Troligtvis den bästa någonsin.
På söndag går bussen söderut, vilket kommer kännas väldigt ovant. Blandade känslor, av både saknad och längtan. Sist jag var hemma in the hood fick jag vinterkräksjukan och låg däckad i en vecka, hoppas på ett bättre resultat den här gången. Några veckors ledighet står för dörren, sedan rabattrensning och bonnbränna version "delux". Kan bli fina dagar. Resterande sommar vet jag redan kommer bli superb, min Lotta kommer ju hem. Festivaler, sol, hångel, vänner, alkohol. He' bli bra schiit. Som vi säger här i Norrland. Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget. Kanske bara rensa huvudet från tankar, sådär 02:41 på natten. Eller så är jag bara full, vem vet.

Sommarlov vi väntat på, sommarlov vi snart ska få
Visst är fröken och skolan bra, , men sommarlov vill vi ha!

Söndagscovern - Super Trouper.

Nu när solen alltmer tar över dagarna och folket kliver ut ur stugorna så vaknar även Söndagscovern till liv igen efter några månaders semester. Idag har turen kommit till en popifierad version av Abbas gamla hitdänga "Super Trouper", framförd av skotska indiebandet Camera Obscura.

Original: Abba - Super Trouper
Cover: Camera Obscura - Super Trouper.mp3

Enjoy!












Så här ser skotska indiemänniskor ut. Kan vara bra att veta.

I höst?

"Populärkultur A - Kursen behandlar populärkulturens budskap och dess roll i samhället. Populärkulturella genrer problematiseras bl.a. utifrån kön, klass, etnicitet och generation. Ämnen som ofta aktualiseras i samhällsdebatten diskuteras, t.ex. dokusåpor, ungdomskultur, populärmusik och konsumtion. "

Åh. Vill så gärna läsa. Så intressant och roligt. Åh.

Mogen nog att prata pension?

När den yngsta (YNGSTA!) brodern i Hanson blivit pappa så känner man sig jävligt gammal. Var det inte nyss som han satt pre-pubertal och med fula rastaflätor bakom trummorna och sjöng en sång med "mmmbop" som refräng?
Herrejävlar, vad fort åren går ändå.

Läs mer här.

Always waiting for something more to come, always waiting for the summer.

Jaja. Jag lever. Och jag har inte deppat ihop. Förra veckan var en emotionell bergodalbana, och föregående inlägg skrevs när jag inte mådde så bra. Uppenbarligen. Det var så mycket tankar som trängdes i mitt huvud då, så mycket längtan, saknad, frågetecken, tvivel. De flesta av de tankarna finns visserligen fortfarande kvar men jag förtränger dem just nu med mitt mantra "bara en vecka kvar, bara en vecka kvar".

För det är ju bara det, en vecka kvar på den här praktiken alltså. Och sen är det två veckor till sommarlov. Och sen, framförallt, är det en ungefär en månad kvar till min älskade hjärtevän kommer hem från Luxemburg (och stannar hemma för gott den här gången - LYCKAN).

Det kommer nog lösa sig ändå, hörrni.

Hjärta vs. hjärna.

Är så trött. Så utarbetad mentalt. Jag orkar inte mer.
Jag visste ju att det skulle bli så här, jag visste det.

Vill inte åka tillbaka till Piteå, tillbaka till ångesten. Jag orkar inte.
Jävla praktik.

Emoblogg.

Så trött på att gråta. Så trött på att inte vilja somna på natten för att jag vet att det innebär att jag snart måste vakna och ha en hel lång dag framför mig.

Om man valt rätt, då ska det väl inte kännas så här?

Å andra sidan. Logoped är ju en bra utbildning. Bra lön. Bra med jobb. Varierat jobb. Egentligen helt perfekt.

Men ändå?

Fan. Jag vill bara åka hem.

Alkohol och kvinnohål är de enda hål jag tål. Skål.

Jag tänkte gästblogga lite här. Och samtidigt göra reklam för min egen glittrande blogg. Den kan ni förlora er i här. Jag är i Umeå, jag. Det är som så underbart. Känner att jag kommer kunna ta till mig den här dialekten om jag bara umgås med tillräckligt mycket norrlandsfolk. Igår träffade jag Annas vänner, som jag hört så mycket om. Fina människor. Mina mungipor har träningsvärk idag. Vi gick till Dåliga Gatan och köpte tequila för 180 spänn sedan. Eller, jag är Annas pimp, så JAG köpte. Dansade, dansade, dansade. Åh gud vad jag gillar den här stan. Det har varit väldigt mycket kärlek i helgen. Jag har den finaste flickvän man kan få. Vet ni det? Nu åker den jäveln på praktik och isolerar sig. Inget internet. Ingen telefon. 250 mil bort från mig. Hatar henne.

Snart går mitt flyg. Enkel resa till tomma sängen. Returbiljett först i juli. Fan. Nu gör jag som Annika gjorde i texthäftet till säkert!-skivan. Tackar Umeå. För inspirationen, eller vad det nu står. Vi ses snart igen. Lev väl tills dess. Hej.

Och jag bara grät och grät...

Jag var ingen, du var aprilhimlen

Vad jag bryr mig om nu.

En vecka kvar till att jag får träffa min Lotta och förlora fingrarna i hennes hår.
En vecka kvar till att jag får träffa min äldsta och tillika bästa vän Josefin, hon som står ut och håller fast vid mig hur frånvarande och glömsk jag än blir.
En vecka kvar till att jag får träffa en av de få personer som jag verkligen beundrar, Anna - inser du vilken underbar och begåvad människa du är?
En vecka kvar till det här:


"Det är ett tryckfel på min biljett: Det står Håkan Hellström, men det skulle ha stått Gud."

Det kommer bli en bra helg.

You might as well cut me.

"Som en överväxt buske", så beskrev en gång en god vän till mig sin frisyr, och ungefär så känner jag inför min (så kallade) frisyr just nu också. Det är långt, det är slitet och det går aldrig med på de saker jag vill att det ska göra, dvs. ligga still på mitt huvud och se ut som en frisyr. Allt detta kan ju ha sin orsak i att jag inte låtit en sax komma nära mitt hår sedan september förra året, eh. Jag är varken håröm eller flintskallig, och bär inte heller på en onormal rädsla för saxar, som man ju annars skulle kunna luras att tro, så varför går jag inte bara dit och får det gjort? Anledningarna är, likt antalet alternativ man har att välja på i leken "sten, sax eller påse", tre....

1. Det är så förbannat dyrt. Är man en fattig student så är man.
2. Man känner sig aldrig så ful som när man sitter där i frisörstolen med blött slickat hår och en skyddsrock som gör att man ser ut som ett berg, samtidigt som en ursnygg frisörska (som dessutom alltid har den nyaste och hetaste frisyren, hrmf) försöker kamma ut tovorna i ens hår.
3. Kallpratet, alltid detta olidliga kallprat. Värst är den kritiska punkten då de vanliga ämnena (var man kommer ifrån, vad man jobbar med/pluggar, bla bla) har tagit slut. Den där stunden då det blir en lite för lång tystnad mellan att någon säger något, och man inser att man ska sitta i denna obekväma tystnad i ungefär en halvtimme till. Olidligt var ordet.

Men men, även överväxta buskar behöver klippas ibland. Ni umebor, vet ni någon frisörsalong där BB-principen gäller? Dvs. bra och billigt?

(Edit: Och med buske menar jag gröna buskar, alltså sådana som växer utomhus, och inget annat.)

Back in black.

Är inne på målrakan på kursen från helvetet just nu. En oändlig målraka känns det som. Labrapporter ska skrivas, obegripliga frågor besvaras och deadlines hållas. Ordbajseri är det mest passande ordet att beskriva det med. Men okej, jag kanske överdrev en aning när jag nyss utnämnde den här kursen till "kursen från helvetet". Två schemalagda lektioner i veckan är inte helvetiskt, föreläsningar från kl. 08.00 till 16.00 är det. Men en sak är i alla fall säker, man kan INTE ge den här kursen credit för att ha varit den mest organiserade och välstrukturerade. Eller vad sägs om att kl. 21.30 kvällen före en muntlig redovisning, inför helklass dessutom, få instruktionerna (via mail) om vad man förväntas prata om? True story, jag lovar. Nada kommunikation mellan lärare och elever, och just därför kan man ju tycka att kursens namn är en aning ironiskt. Vad namnet är? "Talkommunikation"...

"You sound a bit snurrig" (fylleinlägg)

I'm drunk, yes! Karin and Lotta hade a parteeey, yes! Kalotta vi kan kalla them, that's Sofias idea, yes! I don't know why I am writinng in russian english, no, but maybe because it's fun. Lotta is laughing at me over the phone, but I like hör very much anyway. She's playing a game with a man with siome kind of spade at the side,spackel she says. tonight I have broken a lamp and given a girl a fläskläpp, it was an exciting night. Särskilt when I and Linda broke Lottas lamp. we all såhär understood what was gpoong to happen, yes. with the fuckingly bathball. They hade made a beachplaya in her room with sunscreen and everything, yes!! Gah, this is all the spejsade vinförpacknings fel, it all went in me to fast so now to I'm drunk. And please notice, I'm not this bad at english regulary, remember that I'm russian now, yes! My name is Annoschka! Yes! Now I am going to sleep and be very much hangover later today, yes!. Lotta says "I have to think of something intelligent to say, write something fun. I have to make a good impression, I've to figure out something good. I don't know, make something up." Hihi, I think she'll be mad at me tomorrow. Now I really have to sleep, and remember - I'm russian.

Söndagscovern - Det finns ett ljus som aldrig försvinner.

Det krävs mod för att ge sig på en klassiker, och det krävs begåvning för att göra det bra.
The Lucksmiths har båda dessa saker.

Original: The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out
Cover: The Lucksmiths - There Is A Light That Never Goes Out.mp3

(Credd till David som tipsade mig om denna.)

A curly smile meant just for me.

Det är jobbigt att skriva blogg nuförtiden. Skrivkramp skulle man kunna kalla det. Eller kanske bara bristande intresse, vem bryr sig egentligen.

Andra saker har kommit in på banan, saker som visserligen tar mycket av min tid men som gör mig så lycklig. Det är glada, dimmiga dagar just nu. Ja, jag vet, klyschor hit och klyschor dit. Men ibland finns det faktiskt inga andra sätt att säga det på. "Det är, öhm, så jag, öh, uttrycker det." (HH-hint på extremt hög och intern nivå, några av er kanske förstår.)

För att sammanfatta vad jag ville med det här lilla inlägget - det är helt enkelt svårt att skriva blogg när man är lycklig.
Jag är en vandrande popkliché.

















Snartsnartsnart ska ett flygplan ta mig till kärleken.

Söndagscovern - Född på ett tåg.

Idag är det bra skit som står på schemat, mina vänner.
Ett favoritband som gör en favoritcover på en favoritlåt från ett annat favoritband, säg mig - blir det bättre än så?


Original: The Magnetic Fields - Born On A Train.



Cover: Arcade Fire - Born On A Train.

Sådant som känns som en bra idé kl halv två på natten.

Onyktert blogginlägg, woho! Sitter och gungar sådär välbekant på stolen igen. Nyss, när jag tog av mig byxorna, tyckte jag att det var en bra idé att rulla av sängen, så det gjorde jag. När jag låg där på golvet började jag skratta och tänkte att det var en bra idé att kasta min armband över hela rummet och golvet, så det gjorde jag. Det tyckte jag var fasligt roligt. Formen på min lampa i taket var också extra festlig. Som en våg ser den ut, sådär Ikeaig ni vet. Så då gjorde jag vågen för mig själv där på golvet. När jag väl kommit upp på fötter igen gick jag på mattkanterna och kom fram till att ett fungerande balanssinne är för töntar. Fyllde just på min mobil, vet inte om det var ett smart drag. På två minuter har jag gjort av med 15 kr, och då har jag ändå gratis sms. Heh. Men så kan det gå när den man tycker om är i Luxemburg. Vilket jag iofs kommer vara om 17 dagar också. Längtan. Och hej och hå, vad det här inlägget är strukturerat och nyktert. Borde kanske ta mig en macka nu? Med spenat på, sådant säger min mor är nyttigt för mig, jag som är i "mensåldern och allt."

Men du, vet ni en sak? Jag är så fruktansvärt lycklig just nu och det känns så fruktansvärt fint att va' vid liv en dag till. Kärlek från mig till er.

"L, I am your girlfriend"

Det är en vanlig vardagkväll och jag och L pratar i telefon. Helt plötsligt, och helt appropå ingenting, så säger L...

L: Anna, kan inte du ha en Darth Vader-dräkt på dig nästa gång vi ses?
A: Haha, va?!
L: Men jo, snälla? Det skulle ju vara jätteroligt!
A: Eh..


















(L, duger den här?)

All I want for christmas.

Något säger mig att årets julkalender kommer bli den bästa någonsin.

180 minutes of Svinto.

Min storebror L flyttade i helgen. Han är färdig med sin utbildning och flyttade därför söderut, mot samboliv och ett riktigt jobb. Många vuxenpoäng där. Kvar blev jag med alla hans kvarlämnade saker, mestadels mat. Och jag är ju inte den som bangar gratis mat, speciellt inte nu med en hundring kvar på kontot. En dörrmatta fick jag också, något som jag planerat köpa sedan ett år tillbaka men eh ja, jag är seg. (Förstår ni hur jobbigt livet är utan en dörrmatta?) Storebröder som flyttar har alltid sina fördelar, som synes.

Men det finns nackdelar också, stora sådana. T.ex kan man få den stora äran att rengöra storebroderns ugn i tre (TRE!) timmar. Svinto-tussarna var mina bästa vänner, den sista timmen trodde jag nästan de pratade med mig. Vaknade upp med träningsvärk i armarna. Om det säger något om min muskulära kondition eller om fläckarnas jävelskap, det låter jag vara osagt.

Söndagscovern - Vi är från Barcelona.

Söndagscovern goes blipblop.

Sådana datorgenererade ljud som covern består av denna vecka tar mig alltid tillbaka till en tid då jag var yttepytteliten, datorerna stora och Bubble Bobble det roligaste spelet någonsin.

Original: I'm From Barcelona - We're From Barcelona

Cover: Adventure Kid - Robot Sings We're From Barcelona.mp3

Anna hade en vän med en bil (och en vän med ett vårdat språk).

Vet ni vilket sorts år det är i år? Den bra sorten. Vet ni varför? Därför att det är ett Håkan-år. Ett år med skivsläpp, tv-framträdande, turneér och festivalspelningar. Det blir inte mycket bättre än så.

Med anledning av dagens nyhet om att Håkan är bokad till Way Out West i sommar skickade jag ett litet sms till min alltid lika sansade vän Anna:

- Antar att du redan vet det här men: HÅKAN SKA SPELA PÅ WOW!!!!

Svaret jag fick är ganska så...typiskt:

- VA?! HELVETES JÄVLA FITTA!!!!

(Och då menar hon det på ett bra sätt.)

Det där, mina damer och herrar, är vad jag kallar humor.

63 dagar (två månader).

För några dagar sedan fick jag ett paket med posten. Det finaste någonsin.
I paketet fanns det en dikt. Här är en del av den dikten.

Kalla dagar kalla gator

jag har gråtit varit ensam

varit arg varit nästan inte

levande alls

ibland har jag bränt mig ibland

har kärlek svikit

ibland har musiken syresatt mig

när inget annat lyckats

nu är du min musik

och allt jag behöver

med dig: "jag är varm igen

mina fickor har lättat"

och jag är inte rädd att brännas

Visst känns det fint att va' vid liv en dag till?

Livet är bra fint ibland.
Två nyligen klarade tentor. Underbara vänner. Någon att sakna, och som saknar mig lika mycket. En sockerkaka i ugnen som sprider en söt doft i hela rummet. Håkan ur högtalarna som sjunger om hur han "lämnat allt som tynger mig på vägen hem till dig". Ett nystädat rum. En efterlängtad vän som snart kommer på besök.
Allt detta kombinerat tillsammans ger mig anledning att säga det igen:
Livet är bra fint ibland.

Söndagscovern - Någonstans ovan regnbågen/Vilken underbar värld.

Dags för ännu en cover, och den här gången har turen kommit till en av de vackraste låtarna jag vet. Ibland behövs det inte mer än en ensam röst och en ukele för att skapa underverk.

Original: Judy Garland - Somewhere Over The Rainbow / Louis Armstrong - What A Wonderful World
Cover: Israel Kamakawiwo'ole - Somewhere Over The Rainbow.mp3

Läs även det här om du har en stund över, och jag lovar dig att du kommer bli rörd.

It's alive, it's alive! Del 3.

Efter diverse klagomål på bloggens avsaknad av uppdateringar och följetonger som startas upp titt som tätt utan att fullföljas, så har den nu vaknat till liv igen. Visserligen en aning ringrostig och bakfull efter julhelgen och nyåret men ändå, it's alive!

Och kanske är det så att bloggens prettostatus ska sänkas och mer random saker ska avhandlas istället, den som lever får se.

Mest spännande inlägget någonsin, eller hur?