Göteborg

Jag har länge känt en stor kärlek till staden Göteborg. Trots att jag bara varit där tre-fyra gånger så är det något med den staden som får mitt hjärta att klappa lite hårdare. Som får mig att längtansfullt sucka "åh!" varje gång avenyn dyker upp i något tv-program.

En viss göteborgare har ju bidragit till en stor del av de här känslorna, gjort att de besjungna gatnamnen och platserna för alltid är invävda i mitt eget liv och känns som mina egna.

Men det finns så mycket mer än herr Hellström som drar mig mot västkusten. Människorna, havet, dialekten, atmosfären och musiken, gud musiken! All bra musik kommer från Göteborg känns det ju som, som att det är där det händer.

Liksom, titta bara på de här två klippen. Hur kan man inte älska en stad där ett av fotbollslagen har "Gårdakvarnar och skit" som inmarschlåt och ett annat har Joel Almes gåshudsgivande "Snart skiner Poseidon"?


(Vuxna män (och fotbollssupportrar dessutom!) som tillsammans sjunger en låt av Håkan Hellström - något som jag, när jag gick på högstadiet och inte kände till någon mer i hela Alfta som gillade Hellström, aldrig någonsin trodde skulle kunna ske. )



Något i mig säger att Göteborg skulle kunna bli min stad.

Dekadensen är hård

Jag har sett Håkan Hellström nio gånger.
Jag har hört alla de där låtarna som fått hjärtat att klappa fortare under sömnlösa nätter, jag har skrikit ut alla de där textraderna som finns fastetsade i mig för alltid.
Alla utom en.
Alla utom den som ligger närmast hjärtat, den som för x antal år sedan fick mig att vakna upp och inse vad musik kan göra och betyda - "Uppsnärjd i det blå".

För två veckor sedan såg jag honom i Gävle, för tre veckor sedan här i Umeå. Ingen av gångerna fick jag höra det där omissigenkännliga introt börja spelas. Är det då så konstigt att jag blir en aning bitter när jag ser det här, inspelat på konserten i Örebro från helgen som gick?



Återigen kan jag konstatera: jag kommer aldrig få höra den där låten live.

Söndagscovern - För en lång lång tid

Dagens låt är ingen obskyr och okänd indielåt. Alla med en något så när fungerande hörsel måste har hört den någon gång under det senaste året, konstigt vore det annars. Låten det handlar om är Håkan Hellströms "För en lång lång tid", första singeln från det delvis mästerliga albumet "Försent för edelweiss". Men, är den verkligen en cover undrar du kanske nu? Nja, inte riktigt får väl bli svaret. Men nästan.

Bandet Tapefly skapades för några år sedan i Göteborg och bland bandmedlemmarna hittar man bl.a folk från The Soundtrack of Our Lives, men också allas vår herr Hellström. Tillsammans skrev de låten "Canine Prey", en låt som Håkan sedan gjorde om till sin egen och voila! - en klassiker hade skapats.

Original: Tapefly - Canine Prey
"Cover": Håkan Hellström - För en lång lång tid

Someday I'll be the prey of your tiny canine
Someday I could run you down in my driveway
Why do we go on and hurt oneanother?
Somehow I know you'll be gone for a long long time

vs.

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför
Varför måste vi såra varandra?
Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid

För jag var nere men uppe på fem.

Ja. Jag vet att jag lägger upp klipp med my dear Håkan väldigt ofta.
Och ja. Jag vet att det kan anses som fusk att slänga upp ett klipp under en pågående blogg-battle. Men som jag känner det så har hon, den där andra, redan utklassat mig med hästlängder skriftmässigt. Jag har inte en chans. Så jag får ta till andra medel, som t.ex. det här.



Den här filmen är egentligen inget vidare. Ljudet är dåligt, bilden skakar, man ser inte ens Håkan osv osv. Men det finns något annat i den här filmen, en känsla. Känslan av hur det är att vara på en konsert med herr Hellström. Det finns så många saker just där och då som är så himla mäktiga. Det är svårt att beskriva i ord, det måste upplevas. Som allsången där exakt alla sjunger med. Som att känna hur marken gungar under en då tusentals fötter hoppar upp och ner. Som att, exakt samtidigt alla andra, sträcka upp handen i luften och sjunga:
...för jag var nere men upp på fem, aaah aaah aaaaaah!
Stanna filmen 17 sekunder in så ser ni vad jag menar.