Confessions of an anti-social mind.

Dags för en biktning.
Det här inlägget går ut till alla er vars bloggar, bilddagböcker, etc etc, jag läser dagligen. Ni vet inte alls vilka ni är, men om du känner att du kan ta till dig det här inlägget, så varsågod, be my guest.

För det första, jag kollar era bloggar/bdb löjligt ofta varje dag (för jag har inget liv). Utan era sidor vet jag inte riktigt vad jag skulle göra med all min tid. Kanske skulle jag använda den till något sunt och hälsosamt, typ motion, sociala relationer, studier, m.m. Men sådana saker är väl för töntar, är dom inte?
För det andra, jag lämnar (nästan) aldrig några kommentarer. Jag vet inte varför egentligen. Det är som att den lilla delen av min hjärna som sköter kommentarlämnarfunktionerna (nu låtsas vi alla tillsammans att det där är ett riktigt ord, ok?) är i en konstant trotsålder. "Nej! No! Nein! Vi tänker inte skicka några signaler om att Anna ska lämna en kommentar, so what om personen skrivit direkt till henne! Piss off, suck a duck!". Typ så. Ni ska alltså inte ta det personligt.
För det tredje, jag svarar (nästan) aldrig på kommentarer. Det beror dels på att jag inte vet vart jag ska svara, men mest på att jag är en lat jävel. Så det är inte er det är fel på, det är mig.

Och ja, nu vet ni det. Hoppas ni tycker om mig ändå.

Doh.

Tecken på att du inte riktigt är med i matchen, lektion #1:
- Du köper en skiva som du redan har.

(Någon som vill köpa Broder Daniels "Cruel Town"?)

Men mest av allt önskar jag bara att någon, någon gång, gör en sådan här video till mig.

För att jag skrattade högt när jag såg det här och det gör jag fanimig inte ofta.

Se klippet här.

Känn ingen sorg för mig Gothenburg.

I lördags kom en kinesisk man fram till mig och frågade "do you know the way to Gothenburg?" på knackig engelska.
Det hela var en mycket surrealistisk upplevelse.
Speciellt med tanke på att vi befann oss i ett bostadsområde i Umeå, dvs några kilometer från Göteborg för att uttrycka det milt.

Lite senare samma dag satte sig en äldre kvinna bredvid mig på bussen.
I famnen hade hon en nyinköpt Stieg Larsson-roman.
I ögonvrån ser jag hur hon först bläddrar lite fram och tillbaka i boken, läser något stycke här och där sådär som man gör.
Sedan ser jag hur hon slår upp sista sidan och läser slutet.
Kvinnan läser alltså slutet på sin nyinköpta bok.
Det var mer av en konstig upplevelse.
Om jag får säga det själv, dvs.

Doing time for silly crimes.

Klockan är halv två, lördagen har övergått till söndag och jag sitter här och fryser. Det isar långt inne i märgen, känner mig ungefär som Skalle-Per när han kryper närmare och närmare Mattis. Förutom att jag inte har flint, eller någon skäggig man vid namn Mattis liggande i min säng. Vilket ju är tur. På min högra arm har jag en dödskalle ritad med grön spritpenna. Det är sådant som händer när garderobsvakterna på kårhuset är ritvilliga och man själv är onykter. Jag slapp iaf få ett "spindelnät" ritad över hela kroppen, alltid något. Kvällen har varit väldigt trevlig, helt klart över förväntan. Det är sådant som händer när man sätter en stor bunt logopeder i ett rum tillsammans med x flaskor vin och ger dem ett sånghäfte. Lägg därtill en billig bar och du får en livad stämning, och med livad menar jag högljudd, och med högljudd menar jag på ett ingen-röst-kvar/halvt-döv sätt. Alltid något.

Nu är det nog dags för sängen. Speciellt med tanke på att det tog mig mer än 20 minuter att skriva det här lilla stycket. Tragiskt och på inget sätt magiskt. Dessutom är jag är onykter, och gudarna vet vad jag kan avslöja då. Så roligt ska vi inte ha det.

"Musik gjord av några tonåringar."

Karin, du sa att Almedal-låten lät väldigt mycket Håkan. Du frågade om jag låtit detta påverka mig på ett omedvetet sätt, eller kanske på ett extremt medvetet sätt?
Här har du svaret. :)



(Och ja, det kanske är extremt mycket Håkan är här just nu. Det är sånt som händer när man får ett återfall.)

Veckans 10:a.

Göteborg. Fågelkvitter. Dansvänligt. Hundarna på Vasagatan.
Där har ni motiveringen.


Almedal - Och alla platserna.

När jag bara stannade på mitt rum och såg dagarna gå.

För en vecka sedan vid den här tiden stod Håkan på Grönans scen i Sthlm, medan jag satt här uppe med ett krampaktigt grepp om telefonen. Jag tror att jag aldrig varit så förbannad på mig själv som då, förbannad på att jag inte åkte. För jag var ju inte upptagen, jag satt ensam hemma i min lägenhet. Och jag var inte fattig, jag hade ju x antal kr i spargrisen (förvisso i enkronor, men iaf). Jag hade kunnat vara där. Jag hade kunnat skrikit mig hes och dansat mig trött.
Jag hade kunnat se det här live.

It's alive, i'ts alive! Del 2.

Det kan vara så att bloggen försvann in i dimman ett tag, och det kan vara så att den just hittat tillbaka. Det kan vara så att metabloggande är det tråkigaste som finns att läsa, men det kan också vara så att jag skiter i det just nu. Det kan vara så att det var allt jag hade att säga för tillfället.