En låt, ett minne. Del 2.

Femte klass, jag är 11 år och dödligt kär. Varje kväll tittar jag på Honom i skolkatalogen, memorerar hans telefonnr (tills den dagen då vi blir ihop) och tänker på hans glittrande ögon.
Och så, en fredagskväll på klassdiscot, händer Det - han bjuder upp mig till en tryckare. Till den bästa tryckarlåten dessutom. Lyckan är total.



Två veckor senare, lunchrast och jag ser hur han står och håller om en annan tjej från parallelklassen. Han håller om henne, på det där sättet som jag ville att han skulle hålla om mig. Där och då faller mitt hjärta isär för första gången.

Björn Skifs, mannen i mina drömmar.

Det finns stunder då jag blir rädd för mitt eget psyke. Då jag allvarligt börjar fundera på hur det egentligen står till där uppe, om alla tomtar är hemma, om hissen går ända upp, ja ni förstår nog vad jag menar. Och detta sker speciellt då jag drömmer drömmar som denna:

Det är vinter och smällkallt, tänkt -20 grader. Av någon outgrundlig anledning ska jag åka skidor från Alfta till Umeå. En liten skidtripp på sisådär 40 mil eller något sådant. På mig har jag en skoteroverall och en rysk pälsmössa, att jag åkt skoter hela två gånger i mitt liv bör tilläggas. Med mig har jag en orange och fin apelsin, som absolut INTE får frysa till is. Detta är allt jag vet när jag beger mig iväg på min resa norrut. För att skydda min värdefulla apelsin har jag den innanför min skoteroverall där jag håller den varm. Efter någon timmes skidande börjar jag närma mig Umeå, men det börjar bli mörkt så jag tar in på ett gammalt ruckel till vandrarhem. Efter ha gjort mig hemmastadd tar jag varsamt fram min apelsin, skalar den och tar loss en klyfta. Försiktigt värmer jag den i mina kupade händer, blåser lite på den och behandlar den som om den vore det mest värdefulla jag har i hela mitt liv. Sakta ser jag hur den börjar växa och bli allt större. Plötsligt har den förvandlats, till Björn Skifs! Framför mig står alltså Björn Skifs, i stilig frack, och sjunger "Michelangelo". Och precis i detta ack så magiska ögonblick vaknar jag. Men minnet av min natt med Björn kommer jag alltid bära med mig.

















(Björn, kommer du finnas där inatt också?)

Never gonna know you now, but I'm gonna love you anyhow

Idag är det exakt fyra år sedan Elliott Smith stack en kniv i sitt eget bröst och tog sitt liv, endast 34 år gammal. Han lämnade oss alldeles för tidigt, men hans musik kommer alltid att leva vidare.



Sättet som det här klippet är redigerat på är så otroligt vackert. Gitarren som sakta kommer in över Elliotts ord, det ger mig rysningar och får mig att vilja gråta varenda gång.

Last night they had to carry me home.

Igår var jag onykter. Igår skickade jag sms.

"Tja! Ganska sådär onyktert igen, och ja, jag tänkte att man kan ju inte bryta en vinnande tradition? Eller nått, heh. Ikväll har jag haft abnormt stora bröst och varit väldigt populär! Bla la jag en skål glass på min hylla och fick en sång sjungen i min ära! Nu ska jag öh mingla, ses! Kram"

The darkside of the moon.

Jag har just gått över till den onda sidan.
Jag har skaffat Facebook.
Det här trodde jag inte om mig själv.

Doh. (Double edition)

Tecken på att du inte riktigt är med i matchen, lektion #3:
- Du lägger tillbaka dina lortiga och använda strumpor i lådan bland dom rena strumporna.

Tecken på att du inte riktigt är med i matchen, lektion #4:
- Du smälter ditt enda teskedsmått på spisen och är inte medveten om att du gör det förrens det börjar lukta konstigt.

Don't hang the dj.

Logopedsittningar är verkligen speciella, jag säger då det. Halvt hes och halvt döv sitter jag här igen, lagom nykter sådär. (Note to self- sluta skriva onyktra blogginlägg.) Det har varit en bra kväll, en riktigt trevlig sådan. Kvällen spenderades helt klädd i svart med nitar och svart sprayfärgat hår, jag gjorde mitt bästa för att vara så gothig som möjligt. Folk i min omgivning sa "du skulle verkligen passa som gothare!" och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Kanske ska jag konvertera från pop till goth ändå? Man behöver ju inte direkt oroa sig för att man matchar sina kläder fel färgmässigt som gothare iaf, alltid något. Nåväl. Maskeradtemat ledde till att alla logopeder, unga som äldre, hade spökat ut sig rejält. Där fanns en vampyr, fakir (med tillhörande spikmatta), snopp, dusch, Tomas Di Leva (med tillhörande vattenkanna), mattant, engångsligg, osv osv. Det som dock gladde mig lite extra ikväll var musiken som spelades, för den var bra! Redan vid det välkomnande minglet spelades The Smiths i baren, och jag blev så så lycklig. På dansgolvet sedan spelades hela två Håkan-låtar och ja, jag gick väl in i extas litegranna, heh. Skickade lite fyllesms och sådär. Som vanligt. (Till er berörda, jag ber om ursäkt.) Och oj, vilken välplanerad och sammanhängande text det här blev. Nu tyer jag inte längre, som jag brukar säga. Godnatt kära vänner, nu ska den här gothen sova.

En låt, ett minne. Del 1.

Det är hösten 2005. Jag sitter på mitt rum och är stressad. Imorgon ska en betygsavgörande matte D-uppgift lämnas in och jag är långt ifrån klar. Jag kommer helt enkelt inte på lösningen, hur mycket jag än vrider och vänder på allt. Men så, helt plötsligt, kommer den bara till mig. Ett sorts matematiskt hallelujah-moment. Och allt detta sker exakt samtidigt som denna låt går in i sin exploderande fas, i videon nedan när det återstår ca 2.30 . Det var som hämtat från en film. Mäktigt.

My name is Anna and I'm an addict.

Jag trodde att jag hade trappat ner, att jag blivit fri från kedjorna.
Sedan insåg jag det uppenbara - ett gammalt beroendet hade bytts ut mot ett nytt.

Det började med lunarstorm, way back in the days. Många var vi som spenderade ohälsosamt mycket tid framför den sidan. Det var blinkande fötter och hjärtan, meningslånga inlägg på diskus, vem som hade den längsta vänner-listan, etc etc. Sedan kom den där dagen då man insåg att man blivit för gammal, det var inte lika roligt längre. Genast började jakten efter något nytt ställe att hänga på, och för mig blev helgon nästa destination. Det största minnet jag har av den sidan är att jag skrev en mängd kryptiska dagboksinlägg där i hopp om att någon skulle förstå hur jag egentligen mådde, men också att andelen långhåriga människor i Sverige är oroande stor. Så småningom förlorade även denna sida sin ursprungliga charm, en ny starkare drog behövdes. In på banan trädde då bilddagboken.se och bloggarna, och där är jag kvar än idag. Listan över mina nuvarande bloggbevakningar är skrämmande lång, och ändå klagar jag över att jag har för lite tid. I'm not an addict...

Detta är anledning till varför jag så ilsket har vägrat att skaffa Facebook. För i sanningens namn så är ju Facebook inget annat än ett lunar för vuxna, och det är för mig en för stark drog. Jag vet att när jag väl skaffar det (jag kommer inte kunna stå emot suget så länge till) så kommer jag bli så obeskrivligt hooked att allt annat kommer få stå åt sidan. Än så länge har jag (mot all förmodan) ett liv att hålla reda på.

Jens, you are the light.

Någon minut innan utsatt tid kliver han in på den lilla scenen med sin ukulele, stegar fram till kanten av scenen och börjar sjunga Julie utan mick. Hela publiken tystnar och förtrollas, det enda som hörs är Jens röst. Magiskt. Så inleder Jens en av dom bästa konserterna jag haft äran att närvara vid. Det var så mycket med kvällen som var så bra, och allt bara flyter ihop till en lyckosalig dimma såhär i efterhand. Men jag minns hur han hela tiden log blygt mot publiken, och hur han under Black Cab vände micken mot oss så att vi fick sjunga. Minns att han för ett kort ögonblick tappade texten under Friday Night At The Drive-In Bingo men ändå gjorde den till ett sprudlande lyckopiller. Hur han småskämtade mellan varje låt och fick publiken att le lyckligt. Jag minns hur han presenterade Frida Hyvönen med orden "jag har en vän som bor här i dom mörka skogarna". Tillsammans sjöng dom en liten egenkomponerad sång bestående av de enda finska ord och fraser dom kan, t.ex "goddag" och "jag förstår inte". Denna kan ni se litegrann av nedan. Kvällens bästa var dock The Opposite Of Hallelujah, speciellt ögonblicket då Jens kastade ukulelen åt sidan och började dansa sykroniserat med Frida - lyckan! Och den där rösten sen....




Ni skulle ha varit där.

Doh.

Tecken på att du inte riktigt är med i matchen, lektion #2:
- Du ställer tandborsten i diskstället (i köket) efter att du borstat tänderna.

Oh Jens.

Herregud.
Så vackert det var.
Jag hittar inte orden för att beskriva det.
Tills vidare får ni nöja er med det här.

Favorit i repris.

Jag saknar min katt.

















Men ibland blir jag oroad för hans mentala hälsa.

Ner i ljuva livet, upp på taken.

Det är lyckliga dagar just nu. Sannerligen.
Och allt jag kan lyssna på är bara Håkan.
Håkanhåkanhåkan.

Håkan Hellström - Äntligen På Väg.mp3

Luften bor i mina steg