Light my fire.

Jag önskar att jag var brandman.
Nästan alla brandmän säger alltid saker såsom "jag har alltid velat bli brandman" eller "att bli brandman var det enda alternativet för mig".

Vad enkelt det måste vara. Att bara veta så där. Veta exakt vad man ska göra med sitt liv, inga funderingar om vad som känns rätt eller fel. Inga tvivel på framtiden.

Jag har ingen sådan eld inom mig, inget brinnande intresse.

Jag avundas dem.


Titta på dem, det syns ju. Är man brandman så är man nöjd med livet. (Den andre mannen från vänster är bara undantaget som bekräftar regeln. (...) )

När jag blir stor...

När jag blir stor ska jag ha en lika stor skivsamling som Per Sinding-Larsen.

"Happy Rosanne f***"

Den här killen har det inte lätt. Tänk dig själv, du är ute med familjen och turistar dig på Hollywood Boulevard. Tittar på kändisarnas handavtryck, etc etc. Kanske är det första gången du är i storstan. Och så, helt plötsligt, kommer ett kamerateam och ber dig gratulera Rosanne Barr på födelsedagen i ett inslag till Jimmy Kimmels talkshow, ett program med några miljoner tittare sådär.
Klart som fan att man blir nervös.

Dagens hjälte - Igelkotten.

Häromdagen satt jag och väntade på bussen.

Det var kallt.

Det var blåsigt.

Det var grått.

Inte en av mina mest minnesvärda ögonblick i livet, kort sagt.

När jag så sitter där och vältrar mig i min egen höstdepression ser jag hur en lastbil stannar till mitt på vägen en bit ifrån där jag sitter. Samtidigt kommer en annan bil i det andra körfältet som också stannar upp. En aning udda kan tyckas eftersom det varken finns personer eller övergångsställen i närheten av där de står, de två bilarna. Men så ser jag hur en liten brun boll rör sig snabbt mellan bilarna och över vägen. En igelkott som med livet som insats springer över asfalten, och han klarar det. Han kommer helskinnad över till den andra sidan och försvinner snabbt ner i diket.

Och där sitter jag och känner hur hela jag fylls av hopp.

Hopp över att det finns lite godhet i människan ändå.