Dekadensen är hård

Jag har sett Håkan Hellström nio gånger.
Jag har hört alla de där låtarna som fått hjärtat att klappa fortare under sömnlösa nätter, jag har skrikit ut alla de där textraderna som finns fastetsade i mig för alltid.
Alla utom en.
Alla utom den som ligger närmast hjärtat, den som för x antal år sedan fick mig att vakna upp och inse vad musik kan göra och betyda - "Uppsnärjd i det blå".

För två veckor sedan såg jag honom i Gävle, för tre veckor sedan här i Umeå. Ingen av gångerna fick jag höra det där omissigenkännliga introt börja spelas. Är det då så konstigt att jag blir en aning bitter när jag ser det här, inspelat på konserten i Örebro från helgen som gick?



Återigen kan jag konstatera: jag kommer aldrig få höra den där låten live.