Göteborg

Jag har länge känt en stor kärlek till staden Göteborg. Trots att jag bara varit där tre-fyra gånger så är det något med den staden som får mitt hjärta att klappa lite hårdare. Som får mig att längtansfullt sucka "åh!" varje gång avenyn dyker upp i något tv-program.

En viss göteborgare har ju bidragit till en stor del av de här känslorna, gjort att de besjungna gatnamnen och platserna för alltid är invävda i mitt eget liv och känns som mina egna.

Men det finns så mycket mer än herr Hellström som drar mig mot västkusten. Människorna, havet, dialekten, atmosfären och musiken, gud musiken! All bra musik kommer från Göteborg känns det ju som, som att det är där det händer.

Liksom, titta bara på de här två klippen. Hur kan man inte älska en stad där ett av fotbollslagen har "Gårdakvarnar och skit" som inmarschlåt och ett annat har Joel Almes gåshudsgivande "Snart skiner Poseidon"?


(Vuxna män (och fotbollssupportrar dessutom!) som tillsammans sjunger en låt av Håkan Hellström - något som jag, när jag gick på högstadiet och inte kände till någon mer i hela Alfta som gillade Hellström, aldrig någonsin trodde skulle kunna ske. )



Något i mig säger att Göteborg skulle kunna bli min stad.