Jaja. Jag lever. Och jag har inte deppat ihop. Förra veckan var en emotionell bergodalbana, och föregående inlägg skrevs när jag inte mådde så bra. Uppenbarligen. Det var så mycket tankar som trängdes i mitt huvud då, så mycket längtan, saknad, frågetecken, tvivel. De flesta av de tankarna finns visserligen fortfarande kvar men jag förtränger dem just nu med mitt mantra "bara en vecka kvar, bara en vecka kvar".
För det är ju bara det, en vecka kvar på den här praktiken alltså. Och sen är det två veckor till sommarlov. Och sen, framförallt, är det en ungefär en månad kvar till min älskade hjärtevän kommer hem från Luxemburg (och stannar hemma för gott den här gången - LYCKAN).
Det kommer nog lösa sig ändå, hörrni.
2 kommentarer:
Jamen hallå! Inga "nog" här om jag får be! Det KOMMER lösa sig. Hur som helst känns mina problem redan lösta när jag tänker på hur bra vi kommer ha det. Älskar dig.
Klart det löser sig! :) Du som är så bäst och allt! :D klart det blir bra!! :) <33
Skicka en kommentar