"Som en överväxt buske", så beskrev en gång en god vän till mig sin frisyr, och ungefär så känner jag inför min (så kallade) frisyr just nu också. Det är långt, det är slitet och det går aldrig med på de saker jag vill att det ska göra, dvs. ligga still på mitt huvud och se ut som en frisyr. Allt detta kan ju ha sin orsak i att jag inte låtit en sax komma nära mitt hår sedan september förra året, eh. Jag är varken håröm eller flintskallig, och bär inte heller på en onormal rädsla för saxar, som man ju annars skulle kunna luras att tro, så varför går jag inte bara dit och får det gjort? Anledningarna är, likt antalet alternativ man har att välja på i leken "sten, sax eller påse", tre....
1. Det är så förbannat dyrt. Är man en fattig student så är man.
2. Man känner sig aldrig så ful som när man sitter där i frisörstolen med blött slickat hår och en skyddsrock som gör att man ser ut som ett berg, samtidigt som en ursnygg frisörska (som dessutom alltid har den nyaste och hetaste frisyren, hrmf) försöker kamma ut tovorna i ens hår.
3. Kallpratet, alltid detta olidliga kallprat. Värst är den kritiska punkten då de vanliga ämnena (var man kommer ifrån, vad man jobbar med/pluggar, bla bla) har tagit slut. Den där stunden då det blir en lite för lång tystnad mellan att någon säger något, och man inser att man ska sitta i denna obekväma tystnad i ungefär en halvtimme till. Olidligt var ordet.
Men men, även överväxta buskar behöver klippas ibland. Ni umebor, vet ni någon frisörsalong där BB-principen gäller? Dvs. bra och billigt?
(Edit: Och med buske menar jag gröna buskar, alltså sådana som växer utomhus, och inget annat.)
2 kommentarer:
Hahaha, jaaa, det är precis det där som är anledningarna till att jag också håller mig undan frisören.
Och buske (L)
ANNA! du äger
Skicka en kommentar