Årets bästa låt

Det är sensommar och Way Out West. Vi är många som samlats framför tältscenen för att titta på Beach House. Utanför tältduken har solen precis spruckit igenom molntäcket efter en regnig förmiddag. Spelningen är bra, en av de bästa under hela festivalen rent av. Musikens repetitiva melodislingor bäddar in publiken i ett lugn, man känner sig harmonisk. Plötsligt ser vi hur folket framför oss börjar titta upp i tälttaket. Vi tittar också upp och ser hur ett par ankfötter lugnt spatserar fram och tillbaka över taket. Tältduken är så pass tunn att man kan se fötterna, men inget mer. Helt obrydd av musiken och de högljudda applåderna sitter fågeln där under några låtar. Till synes nöjd med livet. I just det där ögonblicket, med musiken och fågeln och stämningen som rådde, kändes det som att allt liksom föll på plats. Allt var i symbios. Livet var där och då. Och det, det var en riktigt häftig och sällsynt känsla.