Tillbaka i staden där alla vet vem du är utom du själv.

Okej, jag kanske överdrev lite där i rubriken. Alfta är ingen stad. Inte ens nära. Vi har en gata som går genom hela samhället, fantasifullt nog döpt till "Långgatan." Förutom stad-frågan, så stämmer dock rubriken till fullo. Alla vet vem alla är i den här byn. Innan man ens vet det själv. (Så var/är iaf fallet för mig.) För den äldre generationen är jag känd under namnet "Tryggves jänta", för den yngre som "Bajs-Anna" (iaf om personen gått på ku). Man har sin roll, och så är det med det. Ibland älskar jag Alfta just för det, och ibland hatar jag det. Ständigt denna inrutade tillvaro. En slags hatkärlek, som dom flesta har till sin hemort I guess.
Just nu tycker jag om att vara tillbaka. Tristessen, den inrutade vardagen och insikten om att jag kommer spendera 2 månader till här utan vare sig logopeder, gitarr eller en fungerande dator har inte slagit till än. Och kanske hjälper streptokockerna i min hals till att hålla mig lugn och o-uttråkad också. Vem vet.