Maskrosorna är mina homies.

Bloggandet i en rejäl svacka just nu. Och allt annat för den delen också, som t.ex sociala aktiviteter och liknande. Tacka Alftas rabatter för det. Går in i något slags jobbarkoma. Vakna, jobba, äta, data, sova, repeat. Gissa i vilken del jag är just nu.

Arvikat.

I helgen blir det Arvika och festival återigen. Jag antar att jag kommer se ut ungefär så här. (Inklusive mössan.)

Fred & Kärlek

Ja, vad säger man? Så bra, så bra. Dock mäktade den sig inte upp till förra årets klass, men det är å andra sidan omöjligt utan en viss Hellström på spelschemat. Sett till det stora hela var det ändå en väldigt bra festival, sjukt mycket folk och sjukt bra stämning. Peace&Love får alltid till en bra stämning, måste vara någonting i dalaluften som gör alla människor onaturligt pepp.

Highlights från helgen som gick:
- Salem Al Fakirs hår. Mumma med stort m. Väcker stort begär att dra fingrarna igenom det.
- Sekunderna då Damien Rices "Blowers Daughter" övergick till Radioheads "Creep".
- Shout Out Louds - Very Loud. Dans dans dans.
- "Shoreline" med Anna kommer alltid vara lika bra, även om man sitter vid en vägg och förbannad över den djävulskt långa kön in till TTA:s spelning.
- Marits hela spelning var bara ren kärlek. Och också dans. Allsångsfrasen "I Will Always Be Your Soldier" ekar ännu i mitt huvud.
- Mandos hela spelning vara bara rent ös. Och också heeta pojkar.
- Timos strippdans gick inte av för hackor, om man säger så. Porrigt värre. Major rysfest av publikens respons på "Fear No Darkness", sjöng mig hes. Marit var också där.
- Sen är det ju inte alla som sett Alice Cooper hängas på scen heller.
- Och priset för festivalens hetaste går till....Snook. Kläderna, håret, smyckena, attityden - mh mh mmmh!
- Iggy Pop hade mycket energi, no doubt about it.
- Kristian Anttila framkallar samma begär som Salem.
- Ark-pöjkarna var ett perfekt avslut på festivalen. Ola Salo, jag säger då det. "Vi ska spela en ny låt nu och ja, jag vet att det är tråkigt när band envisas med att spela låtar från sin senaste skiva som man aldrig hört förut. Men ha lite tålamod med oss för vi tror att den här låten har en viss hitpotential"...och där drar "Worrying Kind" igång.
- This one's for you Karin =) :



(Ur min vinkel.)

It's alive, it's alive!

Med tanke på hur aktiv jag varit här på senast tiden kan man tro att:
1. Jag emigrerat till ett land där Per Gessle inte längre har tantfrisyr (och kan sjunga).
2. Slutat blogga och börjat jogga.
3. Skaffat mig ett liv.

Inget av ovanstående påstående har ett uns av sanning i sig så...here I am again.

I've got a message for your auntie

Helgens fastna-i-huvudet-och-lyssna-på-konstant-om-om-igen-låtar:


The Spinto Band - Oh Mandy


Maps - You Don't Know Her Name

Tillbaka i staden där alla vet vem du är utom du själv.

Okej, jag kanske överdrev lite där i rubriken. Alfta är ingen stad. Inte ens nära. Vi har en gata som går genom hela samhället, fantasifullt nog döpt till "Långgatan." Förutom stad-frågan, så stämmer dock rubriken till fullo. Alla vet vem alla är i den här byn. Innan man ens vet det själv. (Så var/är iaf fallet för mig.) För den äldre generationen är jag känd under namnet "Tryggves jänta", för den yngre som "Bajs-Anna" (iaf om personen gått på ku). Man har sin roll, och så är det med det. Ibland älskar jag Alfta just för det, och ibland hatar jag det. Ständigt denna inrutade tillvaro. En slags hatkärlek, som dom flesta har till sin hemort I guess.
Just nu tycker jag om att vara tillbaka. Tristessen, den inrutade vardagen och insikten om att jag kommer spendera 2 månader till här utan vare sig logopeder, gitarr eller en fungerande dator har inte slagit till än. Och kanske hjälper streptokockerna i min hals till att hålla mig lugn och o-uttråkad också. Vem vet.

Det är vackert ibland.

The Hidden Cameras - Boys Of Melody

I tentatider (anatomi & fysiologi på fredag) är det svårt att få tid till något annat än böckerna. Men att fastna framför YouTube hinner man dock alltid med.

The Hidden Cameras var en av mina tidigaste förälskelser. Jag minns hur jag brukade namedroppa deras namn på min lunarpress back in the days. (Bör kanske nämnas att jag hade hela fem namn där då, detta var tiden innan dc gav mig en musiksmak...). Men på den tiden förstod jag ju inte hur...speciella de egentligen är. Texter om homosexualitet och sexuell jämställdhet hör ju inte till vanligheterna. För mig, som ovärldsvan högstadieflicka var det istället melodierna som stod ut från mängden, som fick mig att falla. Och som fortfarande får mig att falla. De så sköra/vackra/glada/sorgsna melodierna.

Har du aldrig hört Hidden Cameras förut så titta åtminstone på klippet ovan. Man kan ju inte tycka illa om ett band som beskriver sig själva som "Gay Church Folk Music".